Vad är det för fel på mig?


Jag vaknade av att mamma ropade nedanför trappan: "Soph! är du uppe?" Skit! Jag hade försovit mig. Det var första skoldagen efter jullovet och trots min dånande huvudvärk rusade jag upp ur sängen och slängde på mig kläder.

Jag sprang ned för trappan, in i köket och jag hann precis kasta i mig ungefär en halv skål yoghurt innan bussen stod och tutade utanför. Jag sprang ut genom dörren, förbi brevbäraren och in i bussen så fort jag orkade, och både brevbäraren och busschauffören verkade ganska häpna av en sådan syn. "Vad? Har ni aldrig sett en stressad tonåring förut eller?" snäste jag till irriterat. Jag verkade verkligen inte ha vaknat på rätt sida.

När jag väl kom fram till skolan möttes jag av en ytterst obekväm stämning. Jag och Nellie hade inte sagt ett ord till varandra sedan jag i stort sett slängde ut henne från mitt hus på julafton, nu kunde jag inte titta på henne ens utan att skämmas. Jag kunde heller inte undgå att oroa mig över om det var någon som visste vad som hände den kvällen. Kunde det synas på mig? Hade rykten börjat spridas? Jag försökte att inte tänka på det och höll mig istället för mig själv hela dagen, precis som vanligt.

När jag kom hem på eftermiddagen gick jag raka vägen upp för trappan och in till mitt rum utan att säga ett ord eller ens kolla om någon annan var hemma.

Sedan ställde jag mig vid mitt staffli och började måla men ingenting kändes rätt. Jag misslyckades med färgblandningarna minst tre gånger innan jag fick till det och jag var så skakig på handen att mina linjer gick åt helvete.

Jag suckade och städade undan igen. Det var ingen idé att ens försöka när jag bara blev frustrerad och arg för att det gick fel. 

Istället tog jag upp mobilen och provade att ringa till Troye. Jag visste inte riktigt varför men något gjorde att jag kände att min bror var rätt person att prata med. "Hej Soph, kul att du ringer! Men jag har rätt mycket just nu, kan jag höra av mig senare?" svarade han innan jag ens hann hälsa. "Nej det är lugnt, det behövs inte" sade jag och var redo att lägga på. "Älskar dig syrran, jag messar dig så fort jag kan i alla fall" sade han sedan varpå jag svarade att jag älskar honom med innan vi lade på.

Jag lade mobilen på byrån och bara stirrade in i väggen. Tankarna bara snurrade runt i cirklar och de var så många att jag inte kunde det minsta identifiera vad jag egentligen tänkte på. 

Jag vände sedan blicken mot spegeln och kände hur det bara bubblade i mig. Frustrationen var överväldigande och slutligen lät jag den rinna över. "Aaaahhhrg!!! Vad är det för fel på mig?!" utbrast jag och kände hur det tårades i ögonen. Men jag skulle inte gråta, inte idag, så jag höll dem tillbaka och gnuggade mig i ansiktet tills jag var någelunda sansad igen.

Jag kom på att jag borde göra läxorna så jag gick ned i köket och satte mig vid bordet, men åter igen kunde jag inte koncentrera mig. Jag kände mig bara arg, ledsen, förvirrad, orkade egentligen inte tänka på någonting. 

Jag lutade ansiktet mot min hand och försökte skriva något vettigt på det blanka pappret men den enda jag fick fram var Nellie's namn. Varför kunde jag inte sluta tänka på henne? Någonstans i allt virrvarr av tankar och känslor så var hon den som var mest tydlig. Hennes vackra röda hår, förtrollande ögon, doften av milt sköljmedel, men mest av allt kyssen. 

Mamma och pappa kom ut i hallen med ett par lätta väskor. "Vi tänkte åka iväg ett par dagar hjärtat, vi litar på att du klarar dig själv" sade mamma innan hon kom in i köket och gav mig en puss på pannan. Pappa gick ut och packade in deras väskor i bilen och sedan kom han in och gav mig en kram. "Gör inget dumt" sade han och sedan gick de ut och åkte iväg. Det kändes helt okej att de åkte och jag såg fram emot att vara ensam hemma, då kanske jag kunde få ro att komma underfund med mig själv.

Eftersom att jag ändå inte kom någonvart med läxorna så gick jag upp och tappade upp ett bad.

Jag satt ett tag och försökte koppla av men hur jag än gjorde så gick det inte. Tankarna gick i högvarv.

Så när vattnet började bli kallt klev jag ur, torkade mig och tog på mig mitt nattlinne.

Jag satte mig i fåtöljen i mitt rum och scrollade igenom mina sociala medier en stund och till slut började jag bli trött. Jag funderade på om jag borde sms:a Nellie.

Jag tog upp mobilen, stirrade på den ett tag, skrev och suddade och till slut fick jag till ett sms som jag var relativt nöjd med och skickade iväg. "Förlåt för i julas, jag känner mig hemsk... Hoppas att du inte hatar mig".

Jag hann knappt mer än att skicka iväg det innan hon ringde upp. "Jag hatar inte dig Soph..." svarade hon innan någon av oss ens hann säga hej. Jag försökte samla modet att säga någonting men hon hann före. "Men du kanske borde fundera på vad du känner för mig". Det var som att få en kniv rakt i bröstet. Det blev alldeles tyst, Nellie hade lagt på.
Jag kunde inte längre hålla inne gråten som jag hållt tillbaka hela kvällen. Allt brast och tårarna sprutade. Fan också! Tänkte jag och sjönk ihop i en hög på golvet.


Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej).

Blogg/Hemsida:

Din kommentar: