Vi anlände till stadhuset där ceremonin skulle äga rum, gick in och skildes åt. Mamma och Pappa gick och satte sig på sina platser och jag anslöt mig till mina skolkamrater. Vår rektor ropade upp och en efter en och vi gick in i salen på led och vi fick gå upp och ta emot våra utmärkelser på scenen. "Sophia Quinn" ropade rektorn slutligen och det blev min tur att gå upp. Mina prestationer i skolan ledde till att jag fick högsta hedersbetyg och blev utsedd till avgångsårets hederstalare. Att gå upp och tala inför alla dessa människor var förmodligen det mest otäcka jag varit med om, men det kändes ändå som en vinst. Jag harklade mig. "Kära avgångselever, vi står här idag för att minnas vad vi har varit med om och för att fira vår kommande framtid. Jag måste erkänna att det inte alltid har varit lätt, och jag är säker på att många av er känner detsamma, men vi tog oss igenom allas våra olika svåra stunder och nu står vi här idag. Vi klarade det! Och det är förmodligen den största bedriften i våra liv såhär långt. Ett fyrfaldigt leve för oss alla, vi leve. Hipp hipp!" Hela lokalen började dundra "Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!" Alla föll in i ett jubel. Jag log och vände mig mot rektorn som räckte över utmärkelsen som klassens kändis tillsammans med mitt betygsdokument, sedan kramade och gratulerade hon mig. Kanske var jag inte så ensam som jag känt mig under åren.