Och sedan sade jag det bara.
Våren kom som en frisk vind, fåglarna kvittrade, snön smälte bort och träden började knoppa. Efter en lång, mörk, kall och deprimerande vinter kändes det som att jag äntligen hade åtminstone något att vara glad för.
Efter att jag och Sierra bestämde oss för att bara vara vänner gjorde jag inte mycket annat än att tänka, och en kväll stod jag vid fönstret och tittade upp på stjärnorna. Jag fantiserade om att flyga och känna mig fri och tänkte på mina morfädrar. Jag hann knappt lära känna dem innan de gick bort men ändå saknade jag dem enormt.
För en stund glömde jag bort alla mina bekymmer och tänkte mig tillbaka i tiden och på alla stunder med morfar Dane och morfar Ryan. Allt verkade så enkelt, och de verkade så bekymmerslösa. Jag mindes inte mycket men av det jag mindes var det bara leenden.
Plötsligt kändes allt så klart och tydligt. Jag tappade andan och viskade: "Morfar... Jag är gay". Jag drog ett chockat andetag över vad jag just sagt och sade det igen lite högre: "Jag är gay..."
Tårar började rinna nedför mina kinder och jag andades tungt och sade igen med normal samtalsröst: "Jag är gay..."
Jag började gråta okontrollerat och slängde mig ned på soffan med armen för ansiktet. Det var som att alla mina känslor exploderade och jag förvandlades till en levande flodvåg. Den enorma tyngden på mina axlar släppte, allt på en gång. Jag var plötsligt medveten om min egen största hemlighet och jag var både överväldigad och lättad, men mest av allt var jag fullkomligt livrädd.
