Jag kan inte säga det högt.
Det var en kall vinter med mycket snö och jag befann mig i den värsta mentala svackan jag någonsin upplevt.
Jag försökte att muntra upp mig själv genom att teckna, måla och göra sånt som gjorde mig glad men ingenting tycktes fungera.
Jag längtate hem i stort sett varje dag och ägnade mycket tid åt att titta på det gamla familjefotot som stod på byrån. Allt var mycket lättare på den tiden, man behövde inte oroa sig för någonting eller brottas med otäcka tankar. På den tiden var mitt värsta problem om Troye mot förmodan skulle ta en leksak som jag ville ha. Morfar Dane och morfar Ryan såg så lyckliga ut på fotot och jag kunde inte undgå att undra hur de bar sig åt. Jag önskade ofta att de fortfarande levde så att jag kunde prata med dem.
Skolan hade kommit igång igen efter juluppehållet och det gick bra förutom att det var ganska snålt med värme i klassrummen. Det brukade sluta med att ingen tog av sig ytterkläderna innan lektionen.
Just den här dagen kände jag mig fruktansvärt nere och gick direkt efter skolan upp till badrummet och stängde in mig. Jag såg mig själv i spegeln och började gråta.
Jag höll händerna hårt i handfatet och tittade ned medans tårarna rann. Jag kände en brinnande smärta av sorg i halsgropen.
Säg det bara Soph, du vet vad du vill säga! Tänkte jag tyst för mig själv.
Jag öppnade munnen och tog ett andetag men jag fick inte fram ett enda ord. Jag blev frustrerad, slog nävarna i handfatet och skrek: "Säg det bara! Hur svårt ska det vara?!"
Tårarna sprutade så att jag knappt kunde andas och jag sprang in till toaletten.
Jag fällde ned toalocket, satte mig, och sedan satt jag där och grät resten av kvällen.
Pssst... Kolla in DET HÄR.
Pssst... Kolla in DET HÄR.
