Jobbiga avsked.
Vi stod i vardagsrummet en morgon. Mina väskor var packade och det var snart dags för mig att ge mig av. Pappa kramade om mig och kunde inte låta bli att bli rörd, även om han försökte dölja det.
"Mitt äskade barn" Snyftade han med ett lätt darr på rösten. Han hade ju skickat iväg min bror Troye till universitetet förut men trots att Troye är som en son för honom så kändes det nog annorlunda nu när det var hans enda biologiska barn.
För mamma var det andra gången, men hon grät lika mycket den här gången också. Jag mindes hur det var sist, när Troye åkte iväg och jag hade fått ledigt från skolan för att säga hejdå.
Jag kunde inte hålla inne tårarna längre, plötsligt slog det mig att det kommer ta ett tag innan jag få se min mamma igen.
Mamma släppte kramen och klappade mig på axlarna. "Nej nu får vi sluta vara ledsna, det kommer gå bra det här, det är en lycklig dag!" Sade hon sedan.
Sedan gick vi ut alla tre. Jag bar min väska ut till bilen och mamma och pappa vinkade av mig.
Sedan var det dags att åka iväg. Första steget ut i vuxenlivet!
