Gräl.
Ryan gick med arga steg nedför trappan och in i sällskapsrummet där hans man stod och försökte få tag på deras dotter via telefonen.
- Är Roxy inte hemma än? Frågade Ryan varpå Dane skakade oroat på huvudet. Dane lade på luren och såg sin man i ögonen.
- Jag får inte tag på henne...
Han kände hur paniken spred sig i kroppen och Ryan berättade om samtalet han hade fått från Roxys lärare.
- Hon har skolkat igen, och tydligen hade någon sett henne i en kö till någon koncert.
Ryan nåddes av en våg av frustration i samma stund som han berättade vad läraren hade sagt.
- Varför gör hon såhär? Vad gör jag för fel? Jag fattar inte!
Dane försökte snabbt lugna ned honom.
Ryan kände hur han bara hade lust att skrika, gråta och slänga någonting i väggen.
- Jag fattar bara inte vad jag gör för fel...
Dane visste inte riktigt vad han skulle göra.
- Det är inte ditt fel, älskling.
Ryan brusade upp igen.
- Nähe?! Och vems fel är det då?! Det är våran dotter det handlar om! Det är våran dotter som missköter sig! Vems fel är det om inte mitt?!
- Ryan ta det lugnt! Vi är två föräldrar i den här familjen. Ingenting är ditt fel! Är det någonting som är fel så är det vårat gemensamma.
Dane tittade bort mot intet och funderade ett tag.
- Jag är delaktig i det här också, glöm inte bort det Ryan. Jag är Roxys pappa lika mycket som du...
- Men vi kan inte stressa upp oss över det. Ta det bara lugnt, vi kommer på något. Vi löser det här.
Dane lade armarna om Ryans midja och drog honom närmare sig.
- Vi är ett team och vi måste lösa det här tillsammans. Jag pratar med Roxy så fort hon kommer hem, okej?
Ryan slappnade av i kroppen och lät sig sjunka in med kinden mot sin mans axel.
- Okej...
- Vi är ett team och vi måste lösa det här tillsammans. Jag pratar med Roxy så fort hon kommer hem, okej?
Ryan slappnade av i kroppen och lät sig sjunka in med kinden mot sin mans axel.
- Okej...
