Tankar.
Sophia sitter i soffan en lördagförmiddag med hela familjen.
Hon vänder blicken mot sin storebror Troye och sin nyblivna svägerska Marie. De verkar så lyckliga tillsammans.
Sedan tittar hon på sina föräldrar som verkar vara lika kära nu som när de blev ihop.
Hon känner hur hon börjar svettas i händerna igen och klumpen i halsen som blir när man håller tillbaka gråten.
Hon reser sig upp och springer upp till sitt rum. Hon bara måste vara någon annanstans.
Så fort hon kommer upp och plockar upp penseln bara forsar tårarna. Som från ingenstans gråter Sophia floder.
Efter en stund knackar det på dörren. Sophia torkar sig snabbt under ögonen med sin skjortärm och försöker så gott det går dölja att hon har gråtit. Marie kommer in i rummet.
"Vad fint det blir, Soph" säger hon med en vänlig ton. Sophia ler försiktigt. Marie tar ett andetag och fortsätter "Men hur är det egentligen?" Sophia svarar snabbt att det inte är någonting och att hon bara ville vara själv en stund. "Okej..." säger Marie fundersamt. "Om du ändrar dig så finns jag om det behövs". Sophia nickar.
När Marie sedan går ut ur rummet kan inte Sophia låta bli att tänka på vad Marie har som inte hon har. Marie är ung, vacker, nygift, har myspys regelbundet. Hon är perfekt, och hennes liv är perfekt. Hon skulle aldrig förstå ändå. Sophia's bror Troye hade sin första flickvän när han var ett år yngre än vad Sophia är nu, deras mamma Roxy var ihop med sin andra pojkvän när hon var lika gammal som Sophia är nu. Sophia har aldrig myspyst med någon, aldrig varit ihop med någon, aldrig ens blivit kysst. Varför kan inte hon också hitta en kille? Varför kan inte hon vara normal som alla andra? Hon kan inte undgå att tänka att det måste vara något fel på henne. Så fort Marie lämnat rummet så börjar Sophia att gråta igen.
Några timmar senare Ropar Justin på sin dotter nerifrån köket. Resten av familjen har redan ätit men Sophia valde att stanna i sitt rum ett tag. Justin bestämde sig för att vänta på henne så att hon skulle slippa äta ensam.
När de båda ätit upp sin middag sitter de kvar vid bordet en stund. "Du verkar nedstämd, är allt som det ska?" frågar Justin oroat.
"Jag vet inte..." svarar Sophia. "Det är bara det att... Jag vet inte om jag någonsin kommer att träffa någon, det verkar som att jag är så mycket senare än alla andra med allt".
Justin suckar tröstande. "Soph, du är fortfarande så ung. Ha inte så brottom. Jag träffade inte din mamma förrän jag var 20 och jag hade inte varit med någon annan innan dess". Sophia tittar ned i bordet. "Det känns bara... så onaturligt det där med killar..." Hon suckar djupt. "Jag vet inte..."
Justin reser sig upp och ber Sophia göra detsamma och sedan ger han henne en kram. "Hjärtat, bara ta det lugnt, sluta stressa, och kanske fundera på om du verkligen söker på rätt ställe... eller bland rätt människor. Ibland finner man kärleken hos någon man aldrig trodde att man skulle finna den hos, jag önskar att du kunde fråga din morfar Ryan".
Sophia går upp till sitt rum igen och Justin tar hand om disken. Det är i stunder som dessa som Sophia blir påmind om vilken fin pappa hon har.
