Parken.
Jag gick upp nästa morgon och tittade ut genom fönstret medans jag åt frukost. Det regnade, men jag struntade i det och skickade ett sms till Nellie. "Möt mig i parken vid mitt hus om en halvtimme". Jag var inte säker på vad jag skulle säga eller göra när vi sågs men jag visste att jag bara måste träffa henne.
Det slutade regna när jag kom till den lilla parken, det doftade ljuvligt av natur och fåglarna började precis kvittra igen. Jag stod och väntade ett tag men jag kunde inte se Nellie.
Till slut kom hon fram och var alldeles dyngsur av regnvatten, hon måste ha gått hela vägen från sig. "Jag vet inte om det ens var värt det att komma hit, Soph, kan du ge mig en bra anledning?" sade hon med en klump i halsen och var skakig på rösten. Jag tittade ned i marken och kände mig som världens största idiot samtidigt som mina tankar styrde upp en storm av konflikter och förvirring. "Förlåt..." tvingade jag tyst fram, det var det enda jag kunde komma på att säga.
Nellie bad mig att titta upp på henne och frågade "Vet du ens vad du ber om ursäkt för?". Hon pratade lugnt som vanligt och det var något tröstande med hennes röst. Jag skakade på huvudet. Gör det bara! tänkte jag Gör det bara! Du vet att du vill.
Jag tog ett djupt andetag, lade armarna om Nellie, drog henne emot mig och kysste hennes läppar samtidigt som mitt hjärta gick i högvarv. Hon lyfte sina armar mot våra ansikten i chock men strök sedan händerna genom mitt hår och smekte mitt bakhuvud.
Efter en kort stund bröts kyssen. Hon tittade på mig och log. Hon var så vacker, och jag ville inte släppa taget.
Hon tog tag i mina händer och höll dem. "Så du vill göra det här nu?" frågade hon hoppfullt och tittade mig i ögonen.
Jag tittade ned på våra händer. Nej! Vad håller du på med?! tänkte jag för mig själv. Jag slogs av panik och släppte snabbt Nellie's hand. Jag fick svårt att andas.
"Förlåt!" utbrast jag och kände hur jag fick svårt att hålla tillbaka tårarna. "Jag kan inte!"
Nellie's blick övergick till besvikelse och svek. Det kändes som att mitt hjärta satt i halsgropen och det slog så hårt att det gjorde ont. Jag hatade att se henne såhär, och ändå var det bara mitt fel. I fantasin verkade allt så enkelt, allt jag kände när vi kysstes kändes så naturligt, men plötsligt blev allt så verkligt. Jag kunde inte vara med henne, i verkligheten var det så fel.
Nellie såg på mig skeptiskt samtidigt som jag kämpade med att hålla inne gråten. "Varför kan du inte bara erkänna att du gillar mig, Sophia?" frågade hon utan att ens förvänta sig ett svar. Jag höll blicken lågt. Jag visste att om jag såg in i hennes isande blå ögon och mötte ilskan och frustrationen skulle jag brista. Jag var tyst en stund innan jag fick fram det som både hon och jag egentligen visste var en lögn. "Jag är inte som du, Nell..."
Nellie skakade på huvudet och började springa och jag blev lämnad ensam kvar. Jag stod helt stilla och tittade inte ens åt hennes håll när hon sprang iväg. Tankarna stod stilla, och jag kände mig helt tom.
Jag gick hem till det tysta huset, slängde av mig skorna och lade mig i soffan. Sedan brast det och jag låg bara och grät i flera timmar. Jag orkade inte göra någonting, inte tänka på någonting, inte ens måla. Jag ville bara gråta, och jag önskade att jag kunde sjunka ned under jorden och försvinna.
Pssst... Kolla in DET HÄR.
Pssst... Kolla in DET HÄR.
ida
Jag har en veckans blogg tävling på min blogg!
Hoppas du skulle vilja vara med :)
